Jag är ingen soldat,
jag har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då.

Idag klockan 10.09 tog jag tåget från Enköping och lämnade livet som soldat bakom mig. De flesta som känner mig lite närmare vet att jag har varit tveksam ända sedan besökshelgen i maj huruvida jag skulle tycka om det eller ej. Efter sju veckor som har gått lite som en bergochdalbana, men som tillslut krashade totalt fick jag chansen att hoppa av.

Tro mig när jag säger att jag har tänkt alla positiva och negativa tankar som finns angående allt det här. Det har inte varit ett förhastat beslut. Men jag vill inte vara för ingående här så är det någon som vill veta alla detaljer om hur det gick till, eller vad jag har tyckt och känt så får dem gärna fråga mig personligen.

I helgen satt jag och kollade på Nyhetsmorgon och då intervjuade dem någon som sa att man får inte vara rädd för att misslyckas ibland. Visst kan man se det här som ett litet misslyckande, jag har ju varit inställd på att göra det här i 11 månader ganska länge nu. Men jag måste säga att det känns ganska spännande nu för jag har absolut ingen aning hur det här året kommer att bli för stunden.

Jag blev alltså den femte personen att lämna vår pluton. Det finns egentligen bara en sak jag kommer att sakna och som kändes lite sorgligt att lämna och det är killarna (och tjejen) som utgjorde 23:e Pluton. Speciellt mitt logement, grabbarna på 10:an som jag ska försöka hålla kontakten med så jag kan hålla mig uppdaterad hur det går för dem. Baskerprovet och allt.

Tillsist måste jag bara berätta om reaktionerna man får när man berättar att man ska sluta. Jag väntade mig ungefär "Vad tråkigt, varför då?". Istället så var det ungefär så här, "Fan det vill jag ju också!"
Det är lite konstigt att idag när de flesta gör värnplikten frivilligt så vill man ända bara där ifrån. Vissa mer än andra självklart, som jag till exempel ^^

Nu är det bara att inse det, jag får leva resten av mitt liv som kvinna. Det blir aldrig någon man av mig ^^ Även om det ligger lite i familjen eftersom min pappa fick hoppa av efter 4 månader. Men idag mår jag för bra för att bry mig om något annat. Det känns ungefär som att jag är 50 kg lättare och imorgon funderar jag på att fly ut till vårt landstället och bara vila upp mig inför vad som nu komma skall. Det känns otroligt skönt att kunna få välja det helt själv.