Dag 3... Kära vilddagbok. Livet är hårt, maten börjar nu att ta slut. Men ännu har jag fortfarande två potatisar och ketchup kvar. Ensamheten tränger sig på och jag märker att jag börjar prata med stenar. I mitt huvud tycker jag att dom svarar mig. Men jag vet inte, kanske jag bara inbildar mig... eller? Livet är hårt.

Okej, det kanske inte riktigt är så farligt. Jag har fortfarande mat kvar och även om jag tycker det kan vara skönt att få vara ensam några dagar, är det kanske tur att pappa kommer ut ikväll. Kanske farbror, faster och fasters man också. Annars är ju risken stor att jag kommer skaffa mig en låtsaskompis i form av en volleyboll och sluta bry mig om hur jag ser ut.

// Cast Away, Tomas