Efter den första underbara, men korta permissionen var det dags för 8 dagar i fält. 8 dagar utav frystorkad mat, iskalla duschar, tält och sovsäckar. Helt ärligt en av de tuffaste veckorna i mitt liv tror jag. Det var så otroligt intensivt med långa dagar. Klockan 6 kommer vårt befäl in och skriker "Uppställning om 8 minuter!" Oj vad jag önskade att jag var någon annanstans de stunderna ^^ Eller när vi klockan elva på kvällen är ute på ett fält för att öva på att gräva ner minor och på någotvis försvinner ett spett som va har använt och vi kan inte gå där ifrån innan det är funnet igen. 40 stycken trötta soldater som tvingas gå skallgång efter ett spätt på en åker är ingen glädje succé direkt. Man var irriterad på allt och alla.

Men jag överlevde fältveckan och det var faktiskt någonstans i slutet där som jag ändå äntligen började komma in i hela lumpen livet. Nu har jag överlevt hela 4 veckor och nu börjar det kännas riktigt bra. För helt ärligt, visst ibland vill man inget hellre än att komma där ifrån. Men sen tänker jag på allt som jag får uppleva. Hade jag suttit i kassen på konsum ett år hade det inte gett mig mycket mer än pengar. Nu gör jag något som jag med säkerhet kommer minnas resten av mitt liv.

Det där får duga som en summering av mina 4 veckor där jag har känt mig helt isolerad från omvärlden. Men nu är det tuffaste över och nu är det bara att köra på. Jag har glömt att nämna en massa saker och jag är säker på att det är vissa som vill veta mer om hur det är att göra lumpen. Det kommer jag lovar, jag har 10 månader kvar att blogga om ;)